söndag 14 augusti 2011

På kvinnofronten intet nytt

Flera av er hade också läst den korta artikeln om mammor som håller på med "extremexercis" i tidningen Mama. Nu ska ju inte det här vara en blogg av det sura slaget, men ju mer jag tänker på det desto mer surnar jag till. Varför anses det extremt när kvinnor som fått barn vill ha utmaningar? En kort högst oakademisk undersökning ibland mina vänner visar att det inte alls handlar om perfektion (men att hålla sig i form ja) eller om kontrollbehov (snarare, hjälp vad gör jag på det högsta hindret på hinderbanan!? Jag håller fast vid vad jag tidigare skrev, strong is the new skinny. Hellre en bunt kompisar som är smutsiga av lera, ber om hjälp på hinderbanan, sätter pers på tävlingsmilen (Grattis till det Li!) och snor kettlebells av biffarna på gymet.

Om jag var din träningskompis skulle jag hejja på dig, peppa dig och utmana dig. Jag skulle inte ge dig en uns dåligt samvete för att dina kids har världens bästa barnvakt när du tränar eller att du skippar ett glas in för att du ska springa i morgon.

7 kommentarer:

  1. "Varför anses det extremt när kvinnor som fått barn vill ha utmaningar?"

    Jag vet inte hur de tänker (jag har inte heller läst artikeln) men personligen känner jag bara atteeh.. det har varit rätt extremt att bära och föda ett barn, att vara förälder. Att ta en "powerwalk" till jobbet känns lamt i jämförelse, och sålunda rätt icke-engagerande. Jag vill ha en extrem kick, därför att ett bestående resultat kräver ett bestående engagemang (precis som med barna).

    SvaraRadera
  2. Det är väl lite det som kan kallas personlig utveckling. Att göra sådant man ännu inte behärskar. Om det så handlar om att få till strukturerad träning för att ge sig på att slå ett pers (tack för gratulationen, är sjukt nöjd och glad!) eller att få lästid till litteratur som utmanar intellektet. Eller ta ett jobb som man inte vet om man fixar. Eller eller eller. Som människa att inte känna att man stagnerar, på valda områden under valda perioder, det är så mycket som måste gå på rutin i vardagen ändå. Och synd om det görs till en kvinno-modersfråga. Att ta sig an en eller annan utmaning bör uppmuntras oavsett målgrupp, tänker såväl på osäker tonåring som understimulerad åldring..

    Tanke från Li

    SvaraRadera
  3. Det är tråkigt att det alltid ska tros att det alltid handlar om utseendehets när det gäller träning. Jag tränade 5-6 dagar i veckan hela graviditeten och seds två veckor efter förlossningen igen (om än modifierat) för att jag tycker det är kul och för att det får mig att må bra. Mår jag bra blir jag en bättre mamma.

    SvaraRadera
  4. Jag blir också surare ju mer jag tänker på det. Alltid ska man behöva försvara sig åt alla håll och kanter! Det enda man inte behöver försvara är om man är en överviktig soffpotatis som sakta äter sig till döds för det vågar ingen kommentera. Vilket är mest extremt?!

    SvaraRadera
  5. Ni kommer alla med så bra infallsvinklar på detta så jag känner nästan att det borde följas upp på något sätt. Ska fundera lite på hur och återkomma om detta.

    SvaraRadera
  6. Hej Malin!
    Det är första gången jag är här, hittade hit via Beatatjata och Smaljeansen. Grymt fin blogg du har!

    Jag läste mamaartikeln idag i barnmorskornas väntrum. Jag tycker verkligen att du ska följa upp det här, skriv en artikel till mama, de verkar ju ta in lite vad som helst. Eller, ännu hellre: Starta en DN Kulturdebatt!

    Anna Björkman hade ju lagt upp artikeln så att de som var "professionella tyckare" var negativa och de som hade egen erfarenhet var positiva men framställdes som "crazy".

    Björkman själv verkade ju vara av den åsikten att alla träningsmammor borde tagga ner och ta en kaka. Trist attityd från mamas sida att publicera en sådan text framförallt när de har grymma Olga som träningsredaktör eller vad hon är. Om Björkman hade intervjuat henne hade artikeln fått en helt annan vinkel, men det ville hon inte ha.

    Jag hoppas att du går vidare med det här.

    SvaraRadera
  7. Nadja: Tack för dina peppande ord och välformulerade tankar. Nu är det jag som sätter mig och skriver ett par ord till Mama. Kul att du hittat hit också :)

    SvaraRadera