2011

Året jag trodde skulle bli mitt första riktiga träningsår efter graviditeten. Så fel jag hade. Eller delvis i alla fall. Började springa i februari och fick genast problem med min höft efter första långpasset. Lade under våren ner åtskilliga kronorpå läkarbesök, naprapat, personliga träningsprogram och det höll, tja så länge som jag rehabtränade tre gånger i veckan. Men om man gör det tre gånger i veckan så blir det inte dödsmycket tid över till annan träning. Min höft är min akilleshäl som sätter stopp för löpningen, löpningen min motivation. Utan den tappar jag lite av det där extra.

Men, under 2011 upptäckte jag den militära hinderbanan. Precis i starten av min sommarutmaning, träna 22 dagar i sträck, kom den till mig (eller jag till den). Så galet kul! Man ville bara mer och mer. Bli starkare och snabbare. Tyvärr stängdes den för allmänhet då alldeles för många som slarvat runt där skadat sig- Målet vara att klara den på under 5:30 innan snön kom. Jag var nere på 5:32 bara två veckor efter att det målet sattes. Det får bli mitt års prestation.

Crossfit gjorde en återkomst i min träning, jag upptäckte tabataintervallerna och kärade ner mig i gladiatorpasset. Slogs fortfarande med det där sista gravidkilot som ockuperat min kropp, hejade på herr Larsson som sprang Stockholm Marathon, försökte fånga liten madame när hon tog sig ett varv på löparbanan, och inte minst tagit del av alla min vänners träningsframgångar. Nu väntar nytt år. Kanske kan det här bli mitt år? Kan jag få nosa på 50 min på milen igen och springa ett varv på hinderbanan?