torsdag 10 juli 2014

Ett irländskt bord

Jag har kommit över den där puckeln, där gränsen mellan att ha det tråkigt och att tycka det är kul med löpning går. Nu skulle jag kunna springa hur långt som helst. Men, det här uppehållet som jag haft i något år har gett mig nya perspektiv. Jag känner noll intresse för att mäta tider, varv, exakta distanser. Jag har tillfälligt lagt klockan på hyllan och springer på känsla. Jag vill inte bli snabb. Jag vill bli stark. Uthållig. Nyfiken på mer. Lite som på bilden nedan (tagen för tre år sedan), en sommar där det irländska bordet på en militär hinderbana framstod som omöjlig och sedan var piece of Cake. 5:30 tog ett varv på hinderbanan. Lite tid, men max i styrka och utmaning. Ge mig mer sådant och jag är med!